SANNINGEN ÄR:

Jag sitter helt jävla ensam i min lägenhet i en sunkig jävla Stockholms förort. Skator hoppar omkring utanför mitt fönster och skriker som om dom blev attackerad av en jävla hök eller något liknande.
Det är kväll, för sent för att äta men jag lagar mig i alla fall lite billig pasta med tacokryddad köttfärs i brist på annat att göra. Jag tar lite tomat till för att verka nyttig. Jag är inte egentligen hungrig därför tar det extra lång tid att trycka ner smaken av billigt jag lagade för att slippa laga något i morgon.
Jazz-musiken gör att hela situation bara känns ännu mera tragisk men jag är för lat för att gå upp och byta musik. Trumpeten verkligen skär i mig. Trumpeter har verkligen en förmåga som gör att man känner sig dyster. Ni vet som den där ensamma jäveln som är med i varenda b-film.

Att solen fortfarande är uppe gör att jag blir ännu mer sur över min ekonomiska situation. När solen lyser vill jag vara på en mysig ute-servering med ett glas vitt, men Nej! Här sitter jag och dricker lättmjölk ur ett halvliters glas.
Jag var tvungen att städa när jag kom hem för det började bli svårt att andas på grund av allt damm.
Hela kvällen förvärras när jag slinter på gaffeln och stoppar hela handfan i maten. Jag orkar inte resa mig så jag slickar av mina fingrar och börjar tänka på min vänner. Jävla fittpolare som det ska gå så jävla bra för. Varför kan det inte gå bra för mig!? AS!