Bortglömda liv eller bara jävliga kids?
Jag kan bli jävlig förbryllad över hur barn blir behandlade i samhället. Jag tänker inte bara på misshandel, aga och sexuellt utnyttjande av barn. Jag undrar hur många som egentligen är bortglömda. Som inte får den uppmärksamheten dom behöver.
Jag och Klara tog en liten promenad i en förort till Stockholm. Vi hade det väldigt trevligt.
Efter en stund satte vi oss på en bänk och slappnar av. Jag tänder en cigg och hinner ta två bloss innan jag blir skrämd, till nästan döden, av en lite jävla snorunge.
Hon kryper upp bakom mig, lägger sina små tassar på mina axlar och skriker som en idiot rak in i örat på mig.
Båda jag och Klara blir ju naturligtvis fruktansvärt ställda.
Den lilla flickan börjar samtala med oss. Hon frågar om våran ålder och vi frågar hennes med en lite barnslig röst. Ni vet så där som man gör. 8 svarar hon. Sen fortsätter hon utan stopp. "Sen blir jag 9, sen 10, sen 11, sen 12, sen 13 och då får jag med röka!" Nästa lyriskt säger hon detta samtidigt som hon plockar upp en glasspinne från marken. "Kan inte du bränna upp den här?" frågar hon mig. Jag försöker förklara för henne att man inte ska bränna saker, att det är olagligt och att det kallas pyroman. Sen släcker jag ciggen hastigt och säger att det är farligt och fulkomligt idiotiskt att röka. Flickan är snabb som en liten råtta med att plocka upp den halva, fortfarande rykande ciggen. Hon springer iväg och skriker "Jag ska röka". Klara springer efter och sliter ciggen ur handen på henne och säger " Den där ska du då INTE ha!!" "Jo, den är min nu" säger flickan.
Vi hinner förstöra ciggen men hon plockar upp filtret och vill att jag ska smälta den. "Nej" sa jag "Vi ska hem och sova nu."
Nu tar hela situationen en, om möjligt, otrevlig vändning. Flickan ber mig bränna upp hennes armar! "Bränn här!" säger hon. "Nej, de tänker jag då rakt inte göra" säger jag. Hon tittar på mig "Jo, bränn upp mig!"
Jag och Klara blir livrädda och går i rask takt där ifrån. Det tar en stund innan flickan förstår att vi verkligen lämnar henne. Men hon är inte dum. Hon förstår. Hon börjar hon springa efter oss skrikandes "Jag ska döda er!! Jag ska döda er!!"
Vart fan var hennes föräldrar?
Jag och Klara tog en liten promenad i en förort till Stockholm. Vi hade det väldigt trevligt.
Efter en stund satte vi oss på en bänk och slappnar av. Jag tänder en cigg och hinner ta två bloss innan jag blir skrämd, till nästan döden, av en lite jävla snorunge.
Hon kryper upp bakom mig, lägger sina små tassar på mina axlar och skriker som en idiot rak in i örat på mig.
Båda jag och Klara blir ju naturligtvis fruktansvärt ställda.
Den lilla flickan börjar samtala med oss. Hon frågar om våran ålder och vi frågar hennes med en lite barnslig röst. Ni vet så där som man gör. 8 svarar hon. Sen fortsätter hon utan stopp. "Sen blir jag 9, sen 10, sen 11, sen 12, sen 13 och då får jag med röka!" Nästa lyriskt säger hon detta samtidigt som hon plockar upp en glasspinne från marken. "Kan inte du bränna upp den här?" frågar hon mig. Jag försöker förklara för henne att man inte ska bränna saker, att det är olagligt och att det kallas pyroman. Sen släcker jag ciggen hastigt och säger att det är farligt och fulkomligt idiotiskt att röka. Flickan är snabb som en liten råtta med att plocka upp den halva, fortfarande rykande ciggen. Hon springer iväg och skriker "Jag ska röka". Klara springer efter och sliter ciggen ur handen på henne och säger " Den där ska du då INTE ha!!" "Jo, den är min nu" säger flickan.
Vi hinner förstöra ciggen men hon plockar upp filtret och vill att jag ska smälta den. "Nej" sa jag "Vi ska hem och sova nu."
Nu tar hela situationen en, om möjligt, otrevlig vändning. Flickan ber mig bränna upp hennes armar! "Bränn här!" säger hon. "Nej, de tänker jag då rakt inte göra" säger jag. Hon tittar på mig "Jo, bränn upp mig!"
Jag och Klara blir livrädda och går i rask takt där ifrån. Det tar en stund innan flickan förstår att vi verkligen lämnar henne. Men hon är inte dum. Hon förstår. Hon börjar hon springa efter oss skrikandes "Jag ska döda er!! Jag ska döda er!!"
Vart fan var hennes föräldrar?
/Ria
Kommentarer
Postat av: Klara
ja, en otrevlig händelse va det. Rent instinktivt rester jag mig upp och rycker ifrån henne ciggen. Men som Ria sa efteråt; "det är fan inte mitt problem om hon håller i fimpar". sant. faktiskt. Tänk om man skulle bry sig om allt och alla bortglöma barn. Det går bara inte!
Trackback
