Jag fick precis världens bästa samtal av Rakel och Klara. Rakel har gjort enorma framsteg och jag är så glad för hennes skull. Jag är lika glad för Klaras skull. Hon har också gjort enorma framsteg men vi trodde att vi skulle förlora Rakel till en annan stad. Jag är glad och stolt över dem!

Men nu tänker jag igen. Jag fattar inte varför jag ska tänka? Onödigt.
Jag vill naturligtvis göra samma framsteg som mina mirakel vänner gör. Jag är inte avundsjuk, för det är deras liv och detta är mitt. Jag funderar mer på hur fan detta ska gå för mig. Jag har inte ens bestämt för vad jag vill men jag vill ändå ha den bekräftelsen som dom har fått.
Nu har jag ju tydligen pojkvän också och sånt kan ju verkligen fucka upp i skallen på en så jag funderar stark på att bryta med honom. Jag måste hålla mig fokuserad. Jag har inte tid med en till person i mitt liv.
Hur ska jag göra?
Wow! vilken spärr jag har i min skalle. Det ekar när jag andas. Så känns det. Jag får inte fram svar. Jag är så lycklig och så totalt förbryllad.

Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är värd det men hur länge ska man egentligen fortsätta med smärta?
Blir glädjen verkligen större bara för att man har kämpat längre eller kan man bli lika glad på en annan linje?