En set-back dag. Livet kändes helt enkelt inte värdigt i morse när jag vaknade. Jag låg kvar i sängen till halv fyra. Gjorde ingenting.
Klockan tre var jag så kissenödig så jag var tvungen att gå upp men bara för an stund. Sen gick jag tillbaka till min trygga bädd.
När klockan var runt halv fyra blev jag förbannad. Jävligt förbannad! Så arg så jag grät. Jag grät länge och väl. Sen blev jag irriterad på mig själv och mitt patetiska jag så jag tog en dusch gjorde mig iordning, satte mig på säng kanten och väntade på att något skulle hända.
Precis lagom ringer min goda vän. Min räddning. Vi gick ut på stan och tog en kaffe på Östermalm. Riktigt mysigt blev det.
Vi träffade fyra amerikaner som undrade hur hjortronsylt och pepparkakor uttalades. De berättade om Stockholm kortet. Underbara människor var dom.
Vi såg Peter Sipen och de fyra stackars amerikanerna såg lite halvt förskräkta ut och en av dem utbrast lite generat: "Is that a typical outfit here in Sweden?"
Med breda leenden förklarade vi att han var en svensk kändis och att det är lite på grund av hans kläder som han är känd.
Svaret på förklaringen : "Is that a celeberty!? Brad Pitt is a celeberty, thats just a caracter."
Så jag fick mig ett gott skratt med en god vän, min kväll avsultas med en sista cigg och ett perfekt stjärfall. Jag kan inte sluta le.

Vissa dagar ÄR till för att jäsas bort men vissa dagar fixar världen för din skull.