Här kommer jag med en liten avstickare från mitt mission...

Jag kan bli riktigt irriterad på folks fördomar och tankar om personer runt omkring mig. Hur dom sitter och pratar om personer och hur man ska känna sig i situationer.
Har ni någonsin varit med om att de blir helt tyst när du kommer in i ett rum? Snacka om pinsamt att dra igång ett samtals ämne. "Jahapp..... Har ni sett att de har kanelbullar i cafeterian...?"

Jag har inget emot att folk pratar om mig. Låt dom prata så länge det inte går ut över mig, men när en tredje person kommer och berättar för mig hur jag ska känna mig, då blir jag arg.
Jag har själv nyligen varit med om att andra snackar om mig bakom min rygg, uppenbarligen är jag kär. Det är ganska intressant att få reda på från någon annan att man är det. Tänk vad lätt det hade varit om det alltid var så. Nu är du kär i honom bara så du vet. Okej, bra, tack slipper jag tänka på det.

Kärlek kan vara jäkligt lurigt. Man tror som liten att man bara hittar någon, och som kungen säger, så säger det bara klick. Men inte!
Naturligtvis förstår man på äldre dagar att första inte alltid är rätt, kanske inte heller den 5:e eller 10:de men varför ska vi göra allt mer komplicerat? Känslor är jobbiga som dom är. Låt oss inte prata om andras känslor och vad vi tror att dom ska känna, och framför allt, prata med personen ni tror ni trampar på. Var ärliga med era känslor och låt inte andra försvåra situationen. Ringer han mitt i natten, trots att han har tjej, och är sur för att du inte kom på filmkväll eller fika så säg som det är: "Du är dum i huvudet och stör mig. Jag orkar inte med dina barnsliga spel." Det blir så mycket lättare för alla parter på det sättet.