Nu är våren här. Tänk om man ändå vore lyckligt kär.

Läste en artikel igår. Artikeln handlade om hur desperata singel kvinnor blir denna årstid. Så fort vi får napp på kroken så ägnar vi all vår tid till att försöka spela spel för att fånga vår utvalde man. Det är som om
dessa ljumma vindpustar och lättklädda kroppar får oss lite smått besatta av att ha någon att kela med. Värst av allt är att vi inte erkänner detta syndrom för oss själva utan låter killen bli syndabocken. Om han inte hör av sig på ett tag så talar vi om honom som ett svin och vi ställer ultimatum till höger och vänster. Tyvär så måste jag nog hålla med om att vi flickor inte är så bra på att hantera våra humörsvängningar under våren.

Det kvinnliga könet (som för det mesta har läget under kontroll) klarar inte av att ta en "diss". Om en kille vill ta avstånd så vägrar vi förstå hinten. I stället är det han som har stora problem och han som har gör ett stort misstag då han inte trånar efter dig konstant. Varför är det på detta viset?

Vi borde lägga ner vår tid och energi på att bara njuta av den sköna solen. Kanske är det så att vi har svårt att vara lyckliga om vi inte får dela glädjen med någon. Kanske måste vi träna på att våga blotta oss lika mycket som killar.
Männen har ju inga problem med att slänga ur sig allt de känner efter första dejten. Lika lätt verkar det vara för dem att repa sig efter att ha blivit nobbade. Hur gör de? Antagligen så funderar de inte ut sjuhundrafemtio olika anledningar till varför det inte höll. De konstaterar att det inte fungerade och sen är det inte mer med det.