kusin vitamin.

Här kan man vara och där kan man vara.
Åh! Jag blir så arg på dig kille! Varför är du inte här istället för att jobba. varför måste alla jobba?

Men samtidigt vill jag gärna vara själv. Det är gött att gå på stranden och plocka snäckor, limma de på en brakvedsbit och inte tänka på någontung annat än just pysslandet.

Nu tar jag en snus och imorgon kanske jag färgar håret rött. Om jag har råd vill säga men det har jag inte så jag hittar bara på saker för att det ska kännas som om jag har mycket för mig.  Ärs! Det är ingen av de andra brudarna som läser detta ändå. Nu skaffar jag en egen blogg...mwohahaha

Det trodde ni inte va. Jag som är bloggmotståndare. Blogga är töntigt. Hejdå.

Januari

Nu e det inte långt kvar till imorgon. Därför ska jag sova nu. 

Men den här bloggen kan nog vara till nytta åter igen.  tjingeling snoppen sa ding! 


                                                                                                                                               / Rakel

Pisspisspisspisspisspisspisspisspisspisspisspisspisspiss!!!!!!!!!

Det är ungefär så jag känner. Allt var så jävla bra! Jag hade Två killar som tyckte om mig, jag började studera igen och jag ska snart flytta till en ny underbar lägenhet.
På en dag ändras allt. Killarna bryr sig inte ett jävla skit om mig.-Hur jag vet. För igår när jag kom hem, kastade en kille sig ut genom fönstret och dog.
Jag ringde båda min boys för lite stöd. Den ena svarar inte överhuvud taget. På ett förklarande mess skriver "så waz?". Den andra säger "Jaha okej och vad rör det mig?"
Jag hade precis börjat sluta tänka på mitt ex som har betett sig som ett svin och lämnat otroliga sår i mig. Han väljer att ringa just denna dag. Just den dagen när en kille blir kastat eller kastar sig ut genom ett fönster. Jag är naturligtvis fruktansvärt sårbar i denna situation och den ända som lyssnar på mig är en two time-ande, självisk idiot!
Flytten går åt helvete. Inget packat än och den första september är det inflyttning och jag har missat den andra dagen i skolan.

Helvetesjävlaskitidiotfanpissrövsskit!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag läser Klaras inlägg och är helt på hennes sida. Vad är det med män i denna stad? Snälla säg att ddet inte är i hela världen detta pågår!

Nu har ju i och för sig jag gått och gjort bort mig totalt jag med men jag kör med raka kort.
Åtminstone mot en av dem. Eller..i princip i alla fall.
Jag menar, jag vet ju inte vad jag vill då kan jag ju inte säga till dem vad jag vill. Och förmodligen är det ju så, att i slut ändan spelar det ingen roll.
Fast och andra sidan, hade jag vetat så hade jag ju inte skrivit det här. Då kanske jag inte hade förstått Klaras problem.

Huvudsaken är ju att män är dryga. Och det är ju inte vi kvinnor. Alltså. Vi är ju alltid ärliga och det där med att höra av sig.-Det gör ju vi när vi vill. Jag hörde av mig igår. Faktiskt. Till Båda..Det måste väl varit ärligt?
Det är i vilket fall som helst inte drygt.
Jag vet att en av dem hör av sig till andra tjejer ibland men han gör det på fel sätt, inte som jag. Det är drygt. Inte jag. Jag vet ju inte.
Den andra vet inte vad som pågår alls. Det är ju ingen idé att säga något heller. Jag vill inte strö salt i såren.
Så här är det ju.-Den jag vill ha bor för långt bort och är dryg. Den andra bor väldigt nära, vill ha mig och är dryg. Så är det. Jag är ju bara rakt igenom ärlig.
För kvinnor är ärliga. Det är inte män.

Jag kan bli jävlig förbryllad över hur barn blir behandlade i samhället. Jag tänker inte bara på misshandel, aga och sexuellt utnyttjande av barn. Jag undrar hur många som egentligen är bortglömda. Som inte får den uppmärksamheten dom behöver.
Jag och Klara tog en liten promenad i en förort till Stockholm. Vi hade det väldigt trevligt.
Efter en stund satte vi oss på en bänk och slappnar av. Jag tänder en cigg och hinner ta två bloss innan jag blir skrämd, till nästan döden, av en lite jävla snorunge.
Hon kryper upp bakom mig, lägger sina små tassar på mina axlar och skriker som en idiot rak in i örat på mig.
Båda jag och Klara blir ju naturligtvis fruktansvärt ställda.
Den lilla flickan börjar samtala med oss. Hon frågar om våran ålder och vi frågar hennes med en lite barnslig röst. Ni vet så där som man gör. 8 svarar hon. Sen fortsätter hon utan stopp. "Sen blir jag 9, sen 10, sen 11, sen 12, sen 13 och då får jag med röka!" Nästa lyriskt säger hon detta samtidigt som hon plockar upp en glasspinne från marken. "Kan inte du bränna upp den här?" frågar hon mig. Jag försöker förklara för henne att man inte ska bränna saker, att det är olagligt och att det kallas pyroman. Sen släcker jag ciggen hastigt och säger att det är farligt och fulkomligt idiotiskt att röka. Flickan är snabb som en liten råtta med att plocka upp den halva, fortfarande rykande ciggen. Hon springer iväg och skriker "Jag ska röka". Klara springer efter och sliter ciggen ur handen på henne och säger " Den där ska du då INTE ha!!" "Jo, den är min nu" säger flickan.
Vi hinner förstöra ciggen men hon plockar upp filtret och vill att jag ska smälta den. "Nej" sa jag "Vi ska hem och sova nu."
Nu tar hela situationen en, om möjligt, otrevlig vändning. Flickan ber mig bränna upp hennes armar! "Bränn här!" säger hon. "Nej, de tänker jag då rakt inte göra" säger jag. Hon tittar på mig "Jo, bränn upp mig!"
Jag och Klara blir livrädda och går i rask takt där ifrån. Det tar en stund innan flickan förstår att vi verkligen lämnar henne. Men hon är inte dum. Hon förstår. Hon börjar hon springa efter oss skrikandes "Jag ska döda er!! Jag ska döda er!!"

Vart fan var hennes föräldrar?

Då står man här, åter igen har man fått höra "Detta börjar bli lite seriöst, jag känner inte dig,  jag vill bara inte att du ska bli kär i mig". WHAT?!
Tror TREDJE gången på drygt ett halvt år. Och drygt är verkligen ordet. Det är väl ändå j*vligt drygt att tro att någon ska bli kär i dig (Överhuvudtaget)? Ursäkta mig, men jag känner dig till och med mindre än vad du känner mig. Hur skulle jag då kunna bli kär i dig.
Pinsamt killar, verkligen, antingen så fungerar Ni på detta viset eller tror att vi också verkligen gör det. Eller så är ni bara oerhört (som sagt) DRYGA.

Jag hade verkligen lust att säga "Ursäkta mig, men jag ville bara knulla!"

Och nu står man här efteråt, och var innan ganska intresserad av denna trevliga, ödmjuka och omtänksamma kille, och har en dålig smak i munnen av denna som man återigen trodde var i alla fall lite annorlunda.

Slutsatsen kan man väl dra att jag drar mig inte för att höra av mig. Kan killen skicka fem sms på en dag kan jag i alla fall ringa och fråga honom varför han inte svarar på ETT av mina. Nej tjejer, coola ner (tydligen), det är väl kanske så orättvist det är. Skickar han FEM skicka - för guds skull skicka inte tillbaka mer än TVÅ.

Man måste ta vara på varje sekund i vardagen. Dom där små sakerna som man själv kan skapa.
Rakel är väldigt bra på det där.
Vi hade inte så mycket att göra en söndagskväll så vi tog tunnelbanan till Hornstull.
När vi står där å väntar på damens röst "Nästa Hornstull" så fäller Rakel sig själv. Helt plötsligt lägger hon krokben på sig själv och faller in i glasväggen, ner till marken. Hela vagnen börjar fnissa som små flickor och vi garva som vi aldriig gjort förr.
Det såg så härligt ut. Hon bara bestämde sig för det och så gjorde hon det. Hon gav alla trötta människor ett skratt.
Fantastisk människa den där Rakel.
Det är väldigt givande att kunna dela ut skratt på det viset och speciellt till okända. Dom kommer komma ihåg henne. Säkert länge och väl. Det, mina vänner, är att leva för sekunden.

Jag fick precis världens bästa samtal av Rakel och Klara. Rakel har gjort enorma framsteg och jag är så glad för hennes skull. Jag är lika glad för Klaras skull. Hon har också gjort enorma framsteg men vi trodde att vi skulle förlora Rakel till en annan stad. Jag är glad och stolt över dem!

Men nu tänker jag igen. Jag fattar inte varför jag ska tänka? Onödigt.
Jag vill naturligtvis göra samma framsteg som mina mirakel vänner gör. Jag är inte avundsjuk, för det är deras liv och detta är mitt. Jag funderar mer på hur fan detta ska gå för mig. Jag har inte ens bestämt för vad jag vill men jag vill ändå ha den bekräftelsen som dom har fått.
Nu har jag ju tydligen pojkvän också och sånt kan ju verkligen fucka upp i skallen på en så jag funderar stark på att bryta med honom. Jag måste hålla mig fokuserad. Jag har inte tid med en till person i mitt liv.
Hur ska jag göra?
Wow! vilken spärr jag har i min skalle. Det ekar när jag andas. Så känns det. Jag får inte fram svar. Jag är så lycklig och så totalt förbryllad.

Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är värd det men hur länge ska man egentligen fortsätta med smärta?
Blir glädjen verkligen större bara för att man har kämpat längre eller kan man bli lika glad på en annan linje?

På grund av vissa felsteg så har vi varit tvugna att radera vissa inlägg.
Detta kommer förhoppningsvis inte att upprepas.
För mer info -keep reading every day!

En set-back dag. Livet kändes helt enkelt inte värdigt i morse när jag vaknade. Jag låg kvar i sängen till halv fyra. Gjorde ingenting.
Klockan tre var jag så kissenödig så jag var tvungen att gå upp men bara för an stund. Sen gick jag tillbaka till min trygga bädd.
När klockan var runt halv fyra blev jag förbannad. Jävligt förbannad! Så arg så jag grät. Jag grät länge och väl. Sen blev jag irriterad på mig själv och mitt patetiska jag så jag tog en dusch gjorde mig iordning, satte mig på säng kanten och väntade på att något skulle hända.
Precis lagom ringer min goda vän. Min räddning. Vi gick ut på stan och tog en kaffe på Östermalm. Riktigt mysigt blev det.
Vi träffade fyra amerikaner som undrade hur hjortronsylt och pepparkakor uttalades. De berättade om Stockholm kortet. Underbara människor var dom.
Vi såg Peter Sipen och de fyra stackars amerikanerna såg lite halvt förskräkta ut och en av dem utbrast lite generat: "Is that a typical outfit here in Sweden?"
Med breda leenden förklarade vi att han var en svensk kändis och att det är lite på grund av hans kläder som han är känd.
Svaret på förklaringen : "Is that a celeberty!? Brad Pitt is a celeberty, thats just a caracter."
Så jag fick mig ett gott skratt med en god vän, min kväll avsultas med en sista cigg och ett perfekt stjärfall. Jag kan inte sluta le.

Vissa dagar ÄR till för att jäsas bort men vissa dagar fixar världen för din skull.

En dag som verkigen har förgyllt mitt liv.Hrrm..
Jag blir så trött på respektlösheten hos folk. Testa varandra. Ha kul med varandra men behandla för fan folk så som du själv vill bli behandlad. Med respekt för den personen de är!

Folk skiter i att komma till jobbet, lämnar försvarslösa människor ensamma.
Människor fiser på fulla bussar. Bara för att t-banans signalsystem lägger av så fiser man väl inte på offentliga platser? Respekt människor!
Okej. Du kanske var jävligt dålig i magen men ägg-fisar är aldrig välkommet. Vi andra börjar ju må dåligt. Ingen vill ha en bamseprutt i fejjan. Det luktar illa för i helvete!

Jag hänger inte riktigt med på det här med arbetskollegor heller.
Där om nånstanas ska man visa respekt tycker jag.
Jag vill inte höra om hur mina arbetskollegor bråkar med sina fruar och hur deras män kollar på porr på fritiden.
Jag lyssnar gärna på hur många barn du har och vart du har varit på semestern men en story om ditt senaste försök att skaffa barn är inte intressant.
Kanske en svår balansgång där. Vän/kollega? Mitt förslag - testa räkna år. Hur lång tid tar det innan du egentligen kan lita på någon? Mängden år/månader du kommer fram till borde vara ungefär samma tid som motparten känner sig bekväm med att ta emot denna info. Använd dig sedan av det svaret för att gallra din privata information som du delar med dig av till andra.

Snälla, lite mer respekt tack!

I går var ännu en galen kväll på Stureplan men eftersom det var 080808 i staden 08 så skulle dett firas rejält.
Krogarna var stängda. Istället hade man tagit krogen ut på gatan. Stora barer stod på gatorna och folk vallfärdade mot denna magnefika korsning.
Stod du i mitten så kunde du räkna med att stå kvar där den kvällen. Det var tryck från alla håll så det gick inte att röra sig.
Ni som bor i Stockholm vet hur man uppför sig på Stureplan? Inte igår. Igår dansades det på busshållsplatser och folk hängde i lycktstolpar. Hängde och slängde som små apor.
Ovanför Laroy fanns Dj båset. Musiken kunde ha sprängt sönder fönster med den ljudanläggningen som fanns på plats. Galet som sagt!

... För jag har verkligen inget att skriva om, jag har idétorka, och Rakel och Ria sitter och sliter ut sina stackars tangenter när jag roar mig med att inte göra något. Det är väl inte så sjysst av mig antar jag.. men va ska man göra? Får väl skylla på "vädret" eller att jag "har semester"..?

Jag tycker däremot att det är väldigt spännande att läsa deras, ska bli spännande med den där DJkillen. Alltså, tur att inte jag råkar ut för någon sån där, jag som är så blåögd. Fast å andra sidan. Så hade nog Ria plockat ner mig på jorden sagt "Klara, tror du verkligen på det där skitsnacket?". Också skulle jag sagt " ja vadå, nej... alltså.. man vet ju aldrig... alltså... om... man... varför skulle han säga så annars...? ". Och till slut skulle jag sitta lite snett och vart lite besviken.

Det är bra att ha någon som ruskar om en ibland, även om jag själv är ganska stabil trots att jag har små fötter...